Ser att min fina och otroligt inspirerande vän Jennie länkar till Jenny Strömstedts krönika om betygshetsen i sin blogg och klickar mig in för att läsa. Skolan är ett ämne som berör mig. Som jag brinner för. Som jag tycker är viktigt. Kanske främst för att det är den plats jag fått för mig att jag vill arbeta i men säkert också för att det är en plats jag känner igen. Som jag finner trygghet i och som jag spenderat större delen av mitt liv i. 

 

Jag började i "lekis" som det kallades på den tiden 1998. Jag var sex år gammal och en otroligt nyfiken och lättlärd tjej. Jag tyckte att det var superkul att läsa och skriva och kunde mer eller mindre redan läsa när jag började där. Helt enkelt för att jag hade en fallenhet för det. I första klass läste jag andra klass svenska och i andra klass fick jag välja läsböcker själv för den som mina klasskamrater läste hade jag redan läst för länge sedan. Svenska var min grej. Eller nej, skolan var min grej. Det var så himla lätt, allting gick lätt. Allt eftersom åren gick blev det dock svårare. Matten blev svår. Men jag var så pass duktig i de andra ämnena att ingen reagerade. Jag tog mig igenom mellanstadiet utan några större problem. Det var bara matten som var bökig. Klarade av sjuan, fortfarande utan större ansträngning. Så kom åttan. Året då vi skulle få våra första betyg. Jag kommer ihåg ångesten. Stressen. Eftersom jag, ända sedan den dagen jag klev in i skolan som sexåring, hade haft det så lätt och varit så pass duktig så hade jag med tiden byggt upp ganska höga krav på mig själv. Höga krav, tonårshormoner och så betyg på det. Det är ingen bra kombination. Vilken nytta gjorde dessa betyg då? Ingen alls. De var ju bara en indikation. Det var de betyg jag fick i nian som tog mig vidare till gymnasiet. Som tog mig till de roligaste skolåren i mitt liv. Detta är sex år sedan. Skillnaden mellan då och nu är att den enda betygshets som fanns var den i mitt huvud. Ingen annan hetsade mig till att ständigt prestera på topp. Kunskapen var viktigare än att få högsta betyg på alla delmoment. Det var helheten som räknades. Jag tyckte att skolan var rolig. Eller nä, det är en lögn. Jag tyckte det var roligt att lära och jag uppskattade verkligen att det var det som var fokuset när jag gick i skolan. Det var kunskapen vi var där för. Kunskapen som sedan gav resultat och i sin tur också betyg som vi kunde ta oss vidare på. 

 

Inte ens på gymnasiet upplevde jag att det var någon annan än jag själv som satte en press på mig om att ständigt prestera på topp. Det var bara jag. Kunskapen var det viktiga för lärarna. Vi var i skolan för att lära oss. Trots detta så gick jag, andra året på gymnasiet, in i väggen. Helt enkelt för att jag själv hade så höga krav på mig själv om att ständigt prestera och få så höga betyg som möjligt. Varje gång jag fick ett VG på ett prov eller en inlämning så var jag missnöjd. VG+ var ännu värre för det kändes som ett hån. Som att någon skrattade mig i ansiktet. Det där plusset syntes ju ändå inte i slutbetyget. Jag är så tacksam att jag inte har behövt gå i den skolan som våra ungdomar går i nu för jag hade utan tvekan blivit sjuk. Jag har förtvinat och mått så fruktansvärt psykist dåligt. Den skolan vi har nu är inte hälsosam och den skapar inte livslång kunskap. Fokuset i skolan idag ligger på att prestera NU men redan nästa dag ska du prestera lika bra på någonting annat vilket gör att du när veckan är slut kanske kommer ihåg hälften av vad du lärt dig den veckan. Vad är vitsen med det?