När saker inte blir som man tänkt sig..

Ibland blir inte saker som man tänkt sig. Tanken var ju att jag skulle jobba i Sälen den här vintersäsongen. Så blir det inte. Jag började känna redan i bilen på vägen upp att det inte kändes varken genomtänkt eller rätt. Sedan hade jag en känsla i kroppen under hela min, ganska korta, vistelse där uppe som jag hur jag än tänkte och vände och vred på det inte blev av med. Det är svårt att förklara något som man knappt förstår själv men den här känslan har jag känt förut och då litade jag på den. Min kropp sa till mig att detta inte var rätt för mig genom att stänga av både immunförsvar så jag blev förkyld direkt och aptit så jag kunde inte äta någonting utan att få kväljningar. Jag tog därför beslutet att åka hem. 

Nu när jag är hemma i min "trygga" oas där jag är uppväxt och kan tänka klart igen så inser jag att jag kanske borde gett det en chans  och att det kanske var ett något förhastat beslut men samtidigt så har jag lärt mig att magkänslan oftast har rätt.

Jag tror att känslan jag hade kanske hade försvunnit om jag hade härdat ut men att tänka "tänk om" är inte värt alls och jag får helt enkelt lita på mig själv, min magkänsla och att jag har gjort rätt val.

Jag förstår om folk tycker att mitt beslut är fel och att jag kanske borde gett det lite mer tid, jag förstår det men önskar samtidigt att få mitt beslutt respekterat.

Det värsta är ändå att jag gjort människor jag bryr mig om besvikna men förhoppningsvis så kommer de också över det. Nu är jag en lärdom rikare och nästa gång jag flyttar ifrån min familj så ska jag nog inte flytta så långt. 

Jag tror på att saker händer av en anledning så jag får helt enkelt tro på det nu också. 

Skräckblandad förtjusning

Jag flyttar imorgon. Inte på heltid men under så pass lång tid att det räknas som en flytt. Jag ska jobba i Sälen den här säsongen, i reception på SkiLodge som ligger i Lindvallen. Jobbet känns i princip bara roligt. Det är klart det är lite nervöst men det är inte så att jag är orolig eller så. Det tror jag kommer gå fint. Det är flytten som känns läskig. Det är väl egentligen inte så konstigt, här hemma är det ju tryggt, man känner till alla vrår och det finns folk som bryr sig om en. Nu har jag ju lyxen att ha familj även i Sälen så helt nytt blir det ju inte. Men ändå, det känns lite läskigt. 
 
Jag tror att det kommer bli bra och att det kommer bli en upplevelse jag kommer bära med mig för resten av mitt liv med erfarenheter jag kommer ha nytta av både i mitt yrkesliv men också i mitt egna privata liv. Jag tror också att det kommer bli roligt och att allt kommer släppa. Jag går in i det med en ganska "tom bild" med, kanske inte låga förväntingar men inte heller särskilt höga. Jag känner mig ganska blank och är redo för nya upplevelser. 
 
Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det känns lite pirrigt i magen. Att inte veta när jag kommer träffa mina vänner eller min familj igen. Blir ju helt galet om jag inte får träffa min syster på så lång tid, då kommer jag bli knäpp. 
 
Så, det är med skräckblandad förtjusning jag skriver min packningslista (vet ni hur svårt det är att packa för ett halvår!?) i excel just nu. Men skräckblandad förtjusning kan ju vara bra ibland. 
 
Bild tagen i Sälen i vad som känns som en annan tid. 

Viva Forever

Min absolut första skiva som jag fick någon gång i mitten på nittiotalet var Spiceworld med Spice Girls. Den skivan släpptes när jag var fem år gammal och jag vet egentligen hur det gick till att den hamnade i min cd-samling men jag vet att det var den absolut första skivan jag fick. Det kan också vara den skivan som jag lyssnat absolut mest på. Jag skulle tro att den hade en konstant plats i min cd-spelare från jag fick den runt 97/98 fram till millenieskiftet någon gång. Jag har alltid älskat Spice Girls, kanske mer än jag förstått. Som vuxen blir jag såklart extremt nostalgisk av deras musik men jag hör också något i deras låtar och texter som jag som litet barn inte uppfattade. Drivet, peppen och inte minst den fantastiska girl powern. 
 
När de var med på avslutningsceremonin (en av de bästa musikaliska ceremonierna någonsin förövrigt!) så grät jag. Jag grät för att det var så stort för åttaåriga Sara att se de första favoriterna tillsammans på en scen. Jag får fortfarande, två år senare, tårar i ögonen och gåshud när jag ser det här klippet för hur det TAR hela arenan. För att de är så bra. 
 
 
RSS 2.0