Att vara en pojkflicka

Kan vi prata lite om ordet pojkflicka för bara en liten stund? Det är nog ett av mina absolut minst omtyckta ord. 
Det kan bero på att jag under hela min uppväxt blivit kallas pojkflicka av en massa personer men aldrig riktigt kunnat relatera. Vad betyder det ens? Jag förstår ju på någon nivå vad det åsyftar på men kan ändå inte riktigt sätta mitt finger på vad alla dessa människor som använt sig av det vill få fram när det kallat en för det. 
 
Att bli kallad för pojkflicka är i min mening en förolämpning för det känns som att undertonen är att en inte är någon "normal" flicka. Jag har alltid synts och hörts, varit vetgirig och överallt, älskat att klättra och så länge jag kan minnas vägrat klänning och kjol.
 
Betyder detta att en "normal" flicka i princip alltid sitter tyst och stilla där hon blir placerad i sin fina lilla klänning?
 
En annan aspekt på det hela är att det finns ingen motsvarighet för pojkar. Det finns ingenting som heter "flickpojke" och det är med största sannolikhet väldigt få pojkar som, under sin uppväxt, fått höra att de är en "flickpojke". 
 
Jag avskyr när vi ska sätta ettiketter på människor och än värre är det när en ettiketterar ett barn som bara är sig själv. Så fort en går utanför normen så måste en ha ett ettikett för att samhället ska kunna hantera en. 
Sluta sätta ettiketter på barn. 
 
Jag är ingen pojkflicka, jag har aldrig varit en pojkflicka och jag kommer aldrig heller att bli en pojkflicka. 
 
 

Att läsa ut en bok

När jag var barn så läste jag mycket. Böcker var bland det bästa jag visste och innan jag hade hunnit fylla 10 år hade jag mer böcker i min bokhylla än vad många av mina jämnåriga vänner har i sina bokhyllor idag. Jag älskade att gå på biblioteket och stod nästan alltid i kö på någon bok. Bibliotekarien visste mitt namn utantill så jag måste ha hängt där mer än jag minns. 
 
Jag har alltid varit duktig på vårt språk, duktig på att skriva och duktig på att formulera mig. Jag tror att detta beror på att jag från att jag var i femårsåldern läste böcker varje kväll. Jag minns ett sommarlov, jag var kanske 13 år, där jag satt med näsan i en bok nästan hela tiden och till slut så sa min mamma till mig att sluta läsa och göra någonting annat. 
 
Tyvärr så hände någon kring gymnasiet. Dels dök de sociala medierna upp och de tog ett fast grepp om mig och dels så fanns det så mycket annat att läsa genom skolan så att läsa för nöjes skull var inte längre lockande. Sen jag slutade gymnasiet för fyra och ett halvt år sedan så har jag kanske läst ut 2 böcker. Totalt. Jag har inte kunnat komma till ro med en bok och det är något som gett mig lite ångest och också något som gjort mig så himla ledsen. Jag har märkt hur jag blivit sämre på att skriva och formulera mig och jag är helt säker på att det har med det att göra. 
 
I slutet på augusti lånade jag en bok av Jennie som jag hade hört om och som jag verkligen ville läsa. Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt. Den handlar om dödsstraff i USA och är någonting som intresserar mig mycket ur ett samhällsperspektiv. Jag började läsa boken och gjorde det i några dagar innan min invanda vanor kom tillbaka. Så i förra veckan fick jag ett ryck. Bestämde mig. Igår läste jag ut boken. Boken i sig var jättebra och jag är så glad att jag har läst den men jag är ännu mer glad över att jag inte bara har läst ut en bok, jag har redan börjat på en ny. Jag trodde aldrig det kunde kännas så stort att läsa ut en bok men det känns bra i hela kroppen. Jag känner mig pepp på att läsa igen. Nu har jag bara ca 15 olästa böcker kvar i bokhyllan. Mitt mål är att de ska vara utlästa innan året är slut. Det är ett stort mål med tanke på att jag läst ut ca 3 böcker på 4 år. 
 
Men det ska gå. 

Ny inspiration och ny design

Det händer saker här. Inspirationen för att skriva kommer och går men just nu är den hyfsat stark. Jag vill skriva om musik, serier, om viktiga saker och om helt ointressanta saker som händer i mitt liv. Jag återupptäckte en av mina första bloggar för ett tag sen och om man inte tänker på det faktum att det var fruktansvärt låg kvalité på mycket av det som var skrivet och att jag  var en liten drama queen med extremt stort bekräftelsebehov så fanns där väldigt mycket roliga inlägg. Det är ju helt otroligt att det finns blogginlägg som jag skrev för tio år sedan. Det är ju i princip som att jag kan resa i tiden. 
 
Detta har iallafall gjort att jag känner att jag måste skriva mer. För min egen skull. Jag har sagt det så många gånger förut men det är verkligen något som jag tror på. Något som jag vill göra.
RSS 2.0