Muren.

Den här texten skrev jag den 12 november 2012. I och med att tv3 har dragit igång sin #stoppatrollen-kampanj så väljer jag att återpublicera texten här för att uppmärksamma att det inte är ett nytt fenomen. Jag har ändrat de årtal som nämns så att de stämmer överens med nutid. 
 
---
Gick in på min gamla bilddagbok för att leta efter en bild jag tänkte jag kunde hitta där. Jag sprang då på dessa kommentarer som någon eller några personer gjort på några av bilderna jag lagt ut på mig själv..
Det märkliga är att trots att dessa kommentarer är nästan exakt sju år gamla så minns jag dem. Inte alla men de flesta. Jag har aldrig tittat på dem efter att jag först läste dem, förrän nu, och ändå minns jag så tydligt. Trots att jag ”inte brydde mig”. Sanningen är nog mer den att jag inte trodde att jag brydde mig. Men varje spydig kommentar, varje ord och mening skapade ett psykiskt ärr. Ärr som inte försvinner. De bleknar, men försvinner aldrig. Jag är så oerhört glad att lunarstorm las ner och att allt som fanns där försvann med det för där fanns det saker skrivna till mig som var mycket grövre. Saker som får kommentarerna ovan att ses som axelryckningar. Saker som faktiskt ledde till polisanmälan.
 
Jag har under så många år byggt upp en mur runt mig själv. Med åren har den här muren blivit ganska hög. Jag har omsorgsfullt, om än omedvetet, vårdat denna mur. Jag märker idag hur osäker jag kan vara i sociala situationer. Hur rädd jag är för att släppa in någon i muren. Ju närmre personen är  min egen ålder desto värre är det. Några kom in och vårdade muren med mig ett tag. Gjorde mig lite tryggare. Men de är inte kvar. De lämnade kvar murbruket till mig och fortsatte vidare.
 
Jag kan verka lite asocial. Svår. Kall. Men egentligen så är jag nog bara så otroligt rädd för att bli den där personen som får anonyma kommentarer. Den där personen som knuffas in i skåp. Som blir kallad alla ord som finns. Bara för att. Rädd för att bli den utsatta. Det är längesen nu men ändå så hade det lika gärna kunnat vara igår eller i förra veckan.
 
Jag är ju inte heller ensam om att ha blivit utsatt för detta. Många före och ännu fler efter mig blir kallade saker på nätet. Får ord slängda i ansiktet. Det är så enkelt när man inte behöver titta mottagaren i ögonen. När man inte behöver se reaktionen. Se hur man skapar öppna sår i mottagarens själ. Sår som sen blir ärren jag nämnde tidigare.
Det är så himla onödigt. För, man märker som sagt människor för livet. Den som skickade kommentarerna ovan har gått vidare med sitt liv. Men jag kommer fortfarande ihåg dem. Lider fortfarande av följderna.
Det är inte okej. 

Queen at the Grammys

Gaga var så sjukligt vacker på galan.
 
.. fast denna är ändå bäst: 
 

Söndagslåten #6 Of the Night - Bastille

Årets första söndagslåt! Lite sent kanske men ändå! I slutet på förra året så hade en spotify en kampanj där man kunde få se hur man lyssnat och på vad under året. Jag använder inte spotify jättemycket men hade ändock lyckats skrapa ihop så pass mycket lyssningar att spotify klarade av att göra en lista med tips för 2015. En av låtarna i den listan var den som jag har länkat nedan. Jag har otroligt svag för 90's eurodisco och den här versionen av Rythm of the Night (Corona 1993) tycker jag är så behaglig att lyssna på och är nog min absoluta favoritlåt just nu. 
 
Spotify.
iTunes
 
RSS 2.0