Astrid

Bestämde mig igår för att jag skulle se dokumentären om Astrid Lindgren som gick för ett tag sedan. Såg de första två avsnitten i sträck och hade konstant gråten i halsen. Jag vet inte varför. Kanske för att jag kände igen mig lite. För att det hänt så mycket hemskt i världen och för att Astrid var så himla himla klok och fin. 
 
Tänk vad hon påverkat många människor. Ett helt land. Hon var och gjorde så mycket som jag inte hade den blekaste aning om. Jag var ju bara 10 år gammal när hon dog. För mig var hon helt enkelt författaren till alla de böckerna jag läst. En tant som alla tyckte om för att hon var så himla snäll. Det var den bilden jag hade av Astrid. Jag kan inte direkt säga att jag blev motbevisad. Snarare så fick jag det bekräftat. 
 
Jag såg den tredje och sista delen nu ikväll och det var nog den tyngsta delen. Om hur hon slets mellan den privata Astrid och den Astrid som hela svenska folket ville ha en bit av. Det lät precis som att folk fick för sig att hon var allmänt gods. Den annars så viktiga svenska respekten fanns liksom inte. 
 
Jag grät på slutet. Grät för att Astrid är död. Grät för allt hemskt som hänt och inte minst händer i världen. Grät för den fina berättelsen om linden utanför Astrids fönster som grönskade fast allt annat var dött. Jag är en känslig människa och det är inte svårt att få mig att gråta. Döden berör mig oerhört. 
 
Det är nog tur att Astrid inte lever idag. Att hon inte vet om att vi har rasister i riksdagen. Att judar flyr frankrike och att folk spottar på våra tiggare. Att det är fler människor på flykt idag än det varit sedan andra världskriget. Eller så är det synd. Hon hade säkert haft något klokt att säga. 
 
Mest tacksam är jag över att hon skrev en berättelse om en annorlunda, väldigt stark flicka med en mamma i himlen. Jag känner nämligen en finurlig, mycket envis och bestämd treåring väldigt väl och hennes mamma är också i himlen och det finns ingen i hela vida världen som gör henne mer lycklig än Pippi Långstrump. Detta 70 år efter att berättelsen om flickan i Villa Villerkulla publicerades första gången. Jag tycker att det säger det mesta om Astrids storhet som författare. 
 
Tack Astrid. 
 
Har du inte sett dokumentären än så tycker jag du ska göra det, den finns på play januari ut. 

Dyskalkyliutredning startad

Idag har jag tagit första steget i att försöka få min eventuella dyskalkyli utredd. Jag har alltid varit duktig i skolan i de flesta ämnen förutom matematik. Där har det mer eller mindre alltid varit ett problem. När jag gick i trean på gymnasiet klarade jag av något outgrundlig anledning A-kursen i matte första året. Andra året skulle vi läsa B-kursen och ja, det gick väl inte så bra. Att vi hade en ganska dålig (för att uttrycka det milt) lärare i ämnet gjorde inte saken bättre. Dessutom blir jag ganska lätt uttråkad om jag inte förstår. Har liksom noll tålamod. Jag klarade inte B-kursen och fick med några klasskompisar läsa den igen året därpå tillsammans med klassens under. Då fick vi en ny lärare som under vårterminen tyckte det var märkligt att jag ena stunden kunde förstå men att jag aldrig klarade proven. Vi pratade lite enskilt om det och om mina problem och då utbrister hon "Men det låter ju som att du har dyskalkyli". 

Detta var i maj, en månad innan jag skulle ta studenten. Därefter har jag läst på om det och insett att det nog är hyfsat troligt att jag nog har mig en släng av det här. När jag gick igenom vad jag vill uppnå 2015 så är en av sakerna att utreda detta en gång för alla. Därför ringde jag idag till vårdcentralen och bad att få träffa en läkare så att jag förhoppningsvis kan få en remiss till en logoped. 

Snacka om att man känner sig motarbetad och lite lite hånad när kvinnan i andre änden av telefonen säger "vad är det?" när jag berättar att jag vill få dyskalkylin utredd. Hon hade ingen aning om vad det var eller till vem man skickar remissen. Man hade ju kunnat hoppas att man skulle mötas av iallafall lite förståelse från sjukvården. 
 
Nu är iallafall bollen i rullning och jag tycker att det ska bli intressant att se vart det bär. 

Möte med en annan tid

Idag har jag fikat med en människa som jag senast träffade på högstadiet. En människa som en gång i tiden, för ganska så exakt tio år sedan, var otroligt viktig och betydelsefull för mig. En människa som är så starkt förknippad med en annan tid och ett annat jag. Ett kapitel som jag omsorgsfullt paketerat, lagt i en låda och tejpat igen och sedan gömt långt in i tanken. Jag vet att den finns men jag vill helst att den ska ligga där, igentejpad och lite bortglömd. 

Därför var det med blandade känslor som jag satte mig i bilen och åkte till centrumhuset. Att vi var här samtidigt var en ren slump och att vi bestämde träff var ett hyfsat spontant drag. Jag lever ju dock efter devisen att saker händer av en anledning och att man ska säga ja istället för nej så där satt jag, i bilen påväg för att möta den här människan som jag senast träffade som hastigast när jag gick i nian, femton år gammal. En annan tid. 

Det var inte utan att jag funderade på vad vi skulle prata om. Vad som skulle ske. Bara det att den här personen aldrig har träffat MIG utan bara den jag var när jag var högstadieelev fick en ju att fundera. Det var en hel del i huvudet helt enkelt. 

Såklart så var alla tankar och funderingar helt obefogade, som vanligt. I samma sekund som hen klev in i centrumhuset och jag såg hur genuint glad den här personen, som vi kan kalla M, var att se mig insåg jag att det enbart var roligt att ses igen, efter alla dessa år. 

När vi sedan var mitt uppe i ett samtal så tittar jag på M och det liksom slår mig hur stort intryck hen gjorde på mig under den tiden vi sågs varje dag och att jag kan tacka hen både för den jag är idag men kanske främst för mitt fantastiska liv. Jag är nämligen helt och fullt övertygad om att det är tack vare att jag hade M i mitt liv just där och då som jag lever idag. Att jag pallade mig igenom den skit som var då. Att, tio år senare, få möjligheten att säga detta direkt till den här personen var så skönt och jag kände liksom hur det var något som släppte från mig då. Som att jag gått och väntat på att få tacka. Att få ge M ett leende efter alla de tårar som hen har torkat från mina kinder. 
När vi sen sa hejdå och skiljdes åt så kände jag mig så fantastiskt lyckligt lottad som fått chansen att fått kliva in i det där paketet och fått möjligheten att  plocka ut det som var bäst och sedan ta med hen till nutid. 

Idag var en fin dag. 
Tack
RSS 2.0