Vad är ett liv värt?

Vad är ett liv värt? Jag har funderat ganska mycket på det efter den tragiska händelsen i Kinnekulle där Lisa Holm blev bragd om livet. Människor har verkligen blivit berörda av det och det går knappt en dag, trots att det gått över en månad och det inte längre står om det i media, som folk nämner hur hemskt det är. Och visst är det hemskt när en 17 årig tjej från Skövde blir av mitt sitt liv. Det är fruktansvärt. Det är oförståeligt hur det kan finnas människor som anser sig ha rätten att avsluta en annan människas liv. 
 
Det jag har reagerat på i det här fallet är varför detta sticker ut? Varför är Lisa Holms liv mer värt? För det är så jag uppfattar det. Som att mordet på Lisa Holm är mer hemskt än andra mord som sker. Går jag in på aftonbladet.se idag (21 juli 2015) så kan jag läsa att Robert Broberg är död och det är ju också hemskt. Han har dock inte blivit mördad utan dött av sjukdom. Där är en skillnad även om ett människoliv borde vara likvärdigt. 

Jag fortsätter scrolla på aftonbladet. En man född 1979 har hittats död i malmberget, misstänkt mord. Den här mannen kommer aldrig få den mediala uppmärksamhet som mordet på Lisa Holm och ingen kommer tycka att det är lika tragiskt. Jag vill inte förminska någonting här utan jag tycker bara det är konstigt att det kan vara så olika. Som att ett människoliv är värt mer. Jag är antagligen ute på väldigt tunn is här och jag förstår att folk kan bli upprörda. 

Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden strävar efter jämlikhet men samtidigt så är det ingen som reflekterar över detta. 

För jag kan inte låta bli att undra om den mediala uppmärksamheten och hela landets sorg har blivit densamma om Lisa Holm inte hade varit en 17 årig svenskfödd tjej ifrån Skövde utan kanske en 17 årig iranskfödd pojke ifrån Skövde. 

Beslutsångetst deluxe.

Jag har i över ett år gått och sagt att jag vill bli lärare i samhällskunskap. Jag pluggade till och med upp samhällskunskapen så att jag skulle bli behörig till utbildningen. I våras sökte jag och jag åkte till och med på öppet hus i Linköping. Idag kom beskedet. 
 
 
Jag trodde att jag skulle bli glad. Men jag känner mig inte alls glad. Den enda känslan jag har är ångest. Jag mår illa, har ont i magen och vill gråta. Blir så trött på mig själv och vet inte alls riktigt hur jag ska hantera det här. Det är ett så extremt stort beslut. Det är ändå minst fem år av mitt liv det handlar om. Antagligen måste jag flytta. 

Åååh, jag skulle vilja vara 17 år igen. Då när livet var så enkelt och det största problemet jag hade var att sommarlovet var för kort. 
Grejen är ju den att jag trivs så extremt bra med mitt liv som det är nu. Jag har det bra med familjen, jag har jobbat sen årsskiftet på två olika ställen så jag har haft okej ekonomi och jag känner mig tillfreds med mig själv. Jag trivs dessutom så extremt bra med att bo här. Jag vill inte bo någon annanstans. 
 
Samtidigt vet jag att jag står utan någon direkt utbildning, även om jag är kompetent på mycket, och att jag, när sommaren är slut, står utan jobb igen. Samtidigt så har jag en hel del erfarenhet nu och skulle kanske kunna få ett jobb. Jag vet dessutom inte om jag vill plugga egentligen. Det har kanske mest känts som en trygg bas? 

Får nog fundera på det här. Frågan är ju bara om jag ska lyssna på magkänslan som jag brukar eller gå emot den för i magen är det just nu en enda stor klump av ångest. 
 

Värme

Jag gillar inte värme. Inte alls. Jag gillar dock idén av fint, varmt, väder och sommar men jag klarar inte av värme. På något sätt är inte detta fullt accepterat. I ett land som har max fyra månader om året där vi kan gå utan att bylsa på oss är det som att sommaren är helig. Man får inte klanka ner på värmen! Man får däremot gnälla på att det är kallt och blött resten av året. Det gör absolut ingenting. 
 
Men åter till min relation med värmen. Jag gillar som sagt idén med att ligga på en filt och läsa en bok, att åka till stranden eller att bara va ute en varm sommardag. Problemet är att jag klarar inte av värmen. Jag mår dåligt av värmen. Min kropp klarar den helt enkelt inte. Jag får huvudvärk (hur mycket jag än dricker) och till slut blir det så varmt att jag får panik. Jag kan liksom inte förklara det men värmen och jag är inte kompisar. Nu snackar vi alltså 25+. Idag vaknade jag efter några dåliga timmars sömn (på grund av att det är ytterst svårt att sova bra i en bastu) vid åttasnåret och då var det redan 35 grader varmt på vår altan där solen ligger på. 35 grader! Klockan 8 på morgonen! 
 
Jag håller mig nog inne idag. 
 
 
RSS 2.0