Min rosa paljettklädda bubbla.

Så twittrade jag igår efter att Dolly Style blev röstade till Andra Chansen i melodifestivalen. Till svar får jag från en bekant att jag tar tävlingen på för mycket allvar och att det "bara" är ett underhållningsprogram. Jag förstår att personen i fråga egentligen inte menar något illa utan bara vill skoja lite men är det något jag är trött på så är det att få höra att jag tar melodifestivalen på för stort allvar eller att det "bara" är ett tv-program för det har jag fått höra lite för många gånger de senaste åren för att det ska gå mig förbi. 
 
Är det någon som någonsin säger till fotbollssupportrar att "det är bara fotboll!" när de blir ledsna över att deras lag åker ur serien? Skulle inte tro det. 
 
Melodifestivalen har varit ett av mina största intressen sedan jag var 12 år gammal. Jag vet vilken låt som vann Melodifestivalen 1986 och jag vet vilka som körade bakom Hannah Graaf när hon tävlade med Naughty Boy i Leksand 2006. Carola är, i mina ögon, en ikon och jag får rysningar av introt till festivalen. När jag var 16 år gammal startade jag och tre av mina dåvarande bästa vänner en blogg om festivalen. Vi skrev bra och vi skrev om det som vi ville läsa om. Det gick riktigt bra för bloggen och vi blev en av de mest lästa i sverige i genren. Vi gjorde det vi älskade och vi la ner hjärta och själ i vårt projekt. Fyra år senare hade vi blivit vuxna, växt ifrån varandra och kanske tappat intresset lite för mycket för att kunna upprätthålla den kvalité vi ville hålla och la ner bloggen. Men de fyra åren var bland de roligaste i mitt liv. Vi reste land och rike runt. Vi gick på presskonferenser, festivaler och efterfester. Vi intervjuade artister, skrev om körsångerskor och hade helt enkelt extremt kul ihop. 
 
Melodifestivalen ÄR mer än ett underhållningsprogram för mig. Det är en högtid för mig. Det är sex veckor om året där jag får utlopp för mina nörderikunskaper. Sex veckor där jag får tycka till om det jag älskar. Sex veckor där Melodifestivalen är ett accepterat samtalsämne vid kaffeautomaten. Melodifestivalen är en paljettklätt rosa bubbla som jag trivs så oerhört bra i. Låt mig få ha den bubblan. 
Såhär (liten!!) glad kunde tex man vara en torsdag i Göteborg för sex år sedan. 
 

COUNTDOWN

Jag tror att jag behöver saker att se fram emot för att inte bli knäpp. Låter det konstigt? För några år sedan när jag var deppig så hade jag inga saker inbokade. Inga konserter. Inga resor. Inga events. Ingenting. Jag tror att det gjorde att det tog längre tid för mig att upptäcka bra saker igen. Jag har alltid någon i min nedräknare. Något att se fram emot. Just nu är det ganska mycket. Konserter med världsstjärnor som Adele, Rihanna och Beyónce (!), en resa till London med syrran där jag återigen ska få se fantastiska Kate Voegele, en av mina absoluta favoriter, nedräkningen för att orange is the new black ska komma tillbaka med en ny säsong, jag längtar!! Och nu, ganska snart, ska jag åka och se Alcazar med min bästa vän. Som jag längtar! Att få skrika med i texterna jag kan bättre än någonting annat, att få dansa och att få känna mig som 17 år igen. Jag räknar dagarna. 
 
Jag tycker att förväntan och nedräkningen är nästan lika stor del av ett event som själva föreställningen. 
RSS 2.0