22 Mars 2016

Det har pågått under hela min uppväxt. Attackerna. Terrorn. Jag kan inte minnas en tid där de inte pratade om självmordsdåd på nyheterna. En tid då det inte var vardagsmat att terrororganisationer satte skräck hos människor. Jag minns när jag var nio år gammal och två flygplan flög in i vardera höghus i Usa. Vi pratade om det i skolan dagen efter. Jag var nio år och förstod kanske inte så mycket mer än att folk hade dött. 
 
Jag minns när de pratade om andra nätverk än det som är i ropet just nu. (Vill inte skriva några namn då jag inte vill att man ska kunna söka sig hit). Explosioner på marknader, i bilar, på bussar, i hus, på turistorter och så vidare. Det har pågått hela tiden. Men det har inte varit så nära. Först Frankrike, nu Belgien. Jag vägrar bli rädd, helt enkelt för att det är vad dem vill. Men det är olustigt. Det är klart man tänker ett varv extra. Jag ska själv ut och flyga om någon månad, till en minst sagt befolkad del av Europa. Jag vill inte bli rädd men jag kan inte låta bli att tycka att det är läskigt. 

Min rosa paljettklädda bubbla.

Så twittrade jag igår efter att Dolly Style blev röstade till Andra Chansen i melodifestivalen. Till svar får jag från en bekant att jag tar tävlingen på för mycket allvar och att det "bara" är ett underhållningsprogram. Jag förstår att personen i fråga egentligen inte menar något illa utan bara vill skoja lite men är det något jag är trött på så är det att få höra att jag tar melodifestivalen på för stort allvar eller att det "bara" är ett tv-program för det har jag fått höra lite för många gånger de senaste åren för att det ska gå mig förbi. 
 
Är det någon som någonsin säger till fotbollssupportrar att "det är bara fotboll!" när de blir ledsna över att deras lag åker ur serien? Skulle inte tro det. 
 
Melodifestivalen har varit ett av mina största intressen sedan jag var 12 år gammal. Jag vet vilken låt som vann Melodifestivalen 1986 och jag vet vilka som körade bakom Hannah Graaf när hon tävlade med Naughty Boy i Leksand 2006. Carola är, i mina ögon, en ikon och jag får rysningar av introt till festivalen. När jag var 16 år gammal startade jag och tre av mina dåvarande bästa vänner en blogg om festivalen. Vi skrev bra och vi skrev om det som vi ville läsa om. Det gick riktigt bra för bloggen och vi blev en av de mest lästa i sverige i genren. Vi gjorde det vi älskade och vi la ner hjärta och själ i vårt projekt. Fyra år senare hade vi blivit vuxna, växt ifrån varandra och kanske tappat intresset lite för mycket för att kunna upprätthålla den kvalité vi ville hålla och la ner bloggen. Men de fyra åren var bland de roligaste i mitt liv. Vi reste land och rike runt. Vi gick på presskonferenser, festivaler och efterfester. Vi intervjuade artister, skrev om körsångerskor och hade helt enkelt extremt kul ihop. 
 
Melodifestivalen ÄR mer än ett underhållningsprogram för mig. Det är en högtid för mig. Det är sex veckor om året där jag får utlopp för mina nörderikunskaper. Sex veckor där jag får tycka till om det jag älskar. Sex veckor där Melodifestivalen är ett accepterat samtalsämne vid kaffeautomaten. Melodifestivalen är en paljettklätt rosa bubbla som jag trivs så oerhört bra i. Låt mig få ha den bubblan. 
Såhär (liten!!) glad kunde tex man vara en torsdag i Göteborg för sex år sedan. 
 

Att vara en pojkflicka

Kan vi prata lite om ordet pojkflicka för bara en liten stund? Det är nog ett av mina absolut minst omtyckta ord. 
Det kan bero på att jag under hela min uppväxt blivit kallas pojkflicka av en massa personer men aldrig riktigt kunnat relatera. Vad betyder det ens? Jag förstår ju på någon nivå vad det åsyftar på men kan ändå inte riktigt sätta mitt finger på vad alla dessa människor som använt sig av det vill få fram när det kallat en för det. 
 
Att bli kallad för pojkflicka är i min mening en förolämpning för det känns som att undertonen är att en inte är någon "normal" flicka. Jag har alltid synts och hörts, varit vetgirig och överallt, älskat att klättra och så länge jag kan minnas vägrat klänning och kjol.
 
Betyder detta att en "normal" flicka i princip alltid sitter tyst och stilla där hon blir placerad i sin fina lilla klänning?
 
En annan aspekt på det hela är att det finns ingen motsvarighet för pojkar. Det finns ingenting som heter "flickpojke" och det är med största sannolikhet väldigt få pojkar som, under sin uppväxt, fått höra att de är en "flickpojke". 
 
Jag avskyr när vi ska sätta ettiketter på människor och än värre är det när en ettiketterar ett barn som bara är sig själv. Så fort en går utanför normen så måste en ha ett ettikett för att samhället ska kunna hantera en. 
Sluta sätta ettiketter på barn. 
 
Jag är ingen pojkflicka, jag har aldrig varit en pojkflicka och jag kommer aldrig heller att bli en pojkflicka. 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0