Några tankar om Eurovision

Det har gått en vecka sedan den första semifinalen av Eurovision Song Contest 2016. Det har också gått några dagar sedan finalen. Jag har tänkt mycket på finalen sedan den sändes. Det finns liksom en känsla av när man har sett någonting som inte var helt okej men som alla ändå låtsas är i sin ordning. Som att man beskådat någonting brottsligt men inte ingripit. 
 
Jag tycker att tv-produktionen var en av de bättre det här decenniet och jag skulle nog till och med kunna sträcka mig till att det var den bästa finalen någonsin, som så många andra redan uttryckt. Det flöt på bra, kändes inte så långt det faktiskt var, programledarna var helt fantastiska. Jag älskar ju Petra Mede vanligtvis men här har hon varit extraordinär. Petra, tillsammans med manuset, var helt enkelt bäst. Jag tyckte också om det nya upplägget med röstningen. Det gjorde det hela onödigt spännande. Men det var också röstningen som gav mig den där känslan som jag fortfarande bär med mig. Känslan av att allt inte är som det ska. 
 
Det blev mer tydligt än någonsin att jurygrupperna kanske inte borde vara en del av tävlingen. Det blev tydligt att jurygrupperna inte röstade på de bästa låtarna utan på någonting annat. Att Norges jurygrupp inte gav Sverige en enda poäng när norska folket gav sverige 7 poäng är ett tydligt tecken på att det fanns personer i jurygruppen som inte ville rösta på sverige för att det var sverige. Sveriges jurygrupp behöver vi inte ens nämna, den korruptionen tar Tobbe upp så bra här. Jag är säker på att om man går igenom alla jurygrupper så kommer det bli tydligt att många inte har röstat opartiskt eller på låtarna. 
 
Jag tycker personligen att det här tar lite på känslan att SVT har arrangerat ett fantastiskt tv-program. För det var verkligen fantastiskt. Men kanske borde tävlingen göras om. Kanske skulle vi ta bort jurygrupperna, eller iallafall ge dem mycket mindre makt. Jag förstår att det skulle ge en radikal förändring till vilka som skulle vinna, men jag vet å andra sidan inte om det gör så mycket. 
 
Angående vinnaren så tillhör jag den kategorin som tycker att det är trist när ett bidrag vinner för att det är ett statement istället för att den bästa låten vinner, men så är det ibland och senast med Conchita Wurst. Jag tycker dock inte att Jamalas låt är så vansinnigt dålig som så många andra verkar tycka. Det ska dock bli väldigt intressant och se hur Ukraina ska få ihop det till nästa år.

Nu vet ni vad jag gör 17 juni

Lagom med tid för att se om de första tre säsongerna också!

Astrid

Bestämde mig igår för att jag skulle se dokumentären om Astrid Lindgren som gick för ett tag sedan. Såg de första två avsnitten i sträck och hade konstant gråten i halsen. Jag vet inte varför. Kanske för att jag kände igen mig lite. För att det hänt så mycket hemskt i världen och för att Astrid var så himla himla klok och fin. 
 
Tänk vad hon påverkat många människor. Ett helt land. Hon var och gjorde så mycket som jag inte hade den blekaste aning om. Jag var ju bara 10 år gammal när hon dog. För mig var hon helt enkelt författaren till alla de böckerna jag läst. En tant som alla tyckte om för att hon var så himla snäll. Det var den bilden jag hade av Astrid. Jag kan inte direkt säga att jag blev motbevisad. Snarare så fick jag det bekräftat. 
 
Jag såg den tredje och sista delen nu ikväll och det var nog den tyngsta delen. Om hur hon slets mellan den privata Astrid och den Astrid som hela svenska folket ville ha en bit av. Det lät precis som att folk fick för sig att hon var allmänt gods. Den annars så viktiga svenska respekten fanns liksom inte. 
 
Jag grät på slutet. Grät för att Astrid är död. Grät för allt hemskt som hänt och inte minst händer i världen. Grät för den fina berättelsen om linden utanför Astrids fönster som grönskade fast allt annat var dött. Jag är en känslig människa och det är inte svårt att få mig att gråta. Döden berör mig oerhört. 
 
Det är nog tur att Astrid inte lever idag. Att hon inte vet om att vi har rasister i riksdagen. Att judar flyr frankrike och att folk spottar på våra tiggare. Att det är fler människor på flykt idag än det varit sedan andra världskriget. Eller så är det synd. Hon hade säkert haft något klokt att säga. 
 
Mest tacksam är jag över att hon skrev en berättelse om en annorlunda, väldigt stark flicka med en mamma i himlen. Jag känner nämligen en finurlig, mycket envis och bestämd treåring väldigt väl och hennes mamma är också i himlen och det finns ingen i hela vida världen som gör henne mer lycklig än Pippi Långstrump. Detta 70 år efter att berättelsen om flickan i Villa Villerkulla publicerades första gången. Jag tycker att det säger det mesta om Astrids storhet som författare. 
 
Tack Astrid. 
 
Har du inte sett dokumentären än så tycker jag du ska göra det, den finns på play januari ut. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0