Vad är ett liv värt?

Vad är ett liv värt? Jag har funderat ganska mycket på det efter den tragiska händelsen i Kinnekulle där Lisa Holm blev bragd om livet. Människor har verkligen blivit berörda av det och det går knappt en dag, trots att det gått över en månad och det inte längre står om det i media, som folk nämner hur hemskt det är. Och visst är det hemskt när en 17 årig tjej från Skövde blir av mitt sitt liv. Det är fruktansvärt. Det är oförståeligt hur det kan finnas människor som anser sig ha rätten att avsluta en annan människas liv. 
 
Det jag har reagerat på i det här fallet är varför detta sticker ut? Varför är Lisa Holms liv mer värt? För det är så jag uppfattar det. Som att mordet på Lisa Holm är mer hemskt än andra mord som sker. Går jag in på aftonbladet.se idag (21 juli 2015) så kan jag läsa att Robert Broberg är död och det är ju också hemskt. Han har dock inte blivit mördad utan dött av sjukdom. Där är en skillnad även om ett människoliv borde vara likvärdigt. 

Jag fortsätter scrolla på aftonbladet. En man född 1979 har hittats död i malmberget, misstänkt mord. Den här mannen kommer aldrig få den mediala uppmärksamhet som mordet på Lisa Holm och ingen kommer tycka att det är lika tragiskt. Jag vill inte förminska någonting här utan jag tycker bara det är konstigt att det kan vara så olika. Som att ett människoliv är värt mer. Jag är antagligen ute på väldigt tunn is här och jag förstår att folk kan bli upprörda. 

Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden strävar efter jämlikhet men samtidigt så är det ingen som reflekterar över detta. 

För jag kan inte låta bli att undra om den mediala uppmärksamheten och hela landets sorg har blivit densamma om Lisa Holm inte hade varit en 17 årig svenskfödd tjej ifrån Skövde utan kanske en 17 årig iranskfödd pojke ifrån Skövde. 

Kärleken vinner.

Igår var det en historisk dag. Igår, den 26 juni 2015, beslutade högsta domstolen i USA att samkönade äktenskap ska legaliseras i landets samtliga stater. Detta betyder mycket. USA är ett mycket inflytelserikt land, inte minst för övriga västvärlden och också ett land som länge letts av republikaner. Ändå kan jag inte tycka att det är märkligt att det tagit så himla lång tid. Det skulle ta 38 år från det att Harvey Milk fick sin plats i San Franciscos stadsfullmäktige till att högsta domstolen i Washington satte klubban i bordet och tog ett beslut. 38 år. Det är lång tid. Jag har länge sagt att jag tycker att konstituionen i USA varit motsägelsefull då de stater som inte legaliserat samkönade äktenskap helt enkelt gick emot konstitutionen. Jag blir därför lite förvånad att det tog så himla lång tid för HD själva att inse detta. Men bättre sent än aldrig antar jag. 
 
Tolka inte detta fel nu, jag tycker att det är fantastiskt! Jag är så glad att få leva i en värld som, vad det verkar, blir mer och mer öppen för varandras olikheter. I en värld där det är okej att ha blått hår, snea ben eller bli kär i en människa med samma kön. Det är fortfarande en lång väg att vandra men detta är en enorm milstolpe i vägen på jämlikhet. 
 
Samtidigt som min facebookvägg fullkomligen översvämmas av regnbågsfärgade profilbilder (så fint!) så tänker jag att det är ju himla lätt att med ett knapptryck ändra sin facebookbild. Det är en annan sak att stå upp för betydelsen av flaggan i alla väder. Jag har gått i x antal prideparader, jag diskuterar nästan dagligen människors rättigheter i sociala medier och jag har flera vänner som tillhör HBTQ-skaran. Det finns ingenting jag vill mer än att leva i ett samhälle där alla människor har samma rättigheter. Där du inte behöver berätta för dina föräldrar och vänner vad du attraheras av och där alla människor har samma rätt till familj, barn, äktenskap. Jag kan aldrig förstår hur det är att leva i ett samhälle där man inte passar in i normen. Det är för mig omöjligt eftersom jag råkat födas i rätt kropp, med "rätt" hudfärg och med en sexuell läggning som även den helt passar inom ramarna. (även om jag inte alls tycker om att placera in varken mig eller någon annan i  ett fack) Att säga att jag förstår är respektlöst mot dem som kämpar mot normen varje dag. Men jag är med i kampen. Jag tänker vara med i kampen tills jag stupar. 

Det är en lång kamp och jag vill att du som ändrat din profilbild på facebook tänker ett varv extra. Står du för detta? Är du med i kampen? Drömmer vi om samma sak? Om du svarat ja på mina frågor så har jag bara en sak att säga dig: Välkommen med i kampen.
 
 

Muren.

Den här texten skrev jag den 12 november 2012. I och med att tv3 har dragit igång sin #stoppatrollen-kampanj så väljer jag att återpublicera texten här för att uppmärksamma att det inte är ett nytt fenomen. Jag har ändrat de årtal som nämns så att de stämmer överens med nutid. 
 
---
Gick in på min gamla bilddagbok för att leta efter en bild jag tänkte jag kunde hitta där. Jag sprang då på dessa kommentarer som någon eller några personer gjort på några av bilderna jag lagt ut på mig själv..
Det märkliga är att trots att dessa kommentarer är nästan exakt sju år gamla så minns jag dem. Inte alla men de flesta. Jag har aldrig tittat på dem efter att jag först läste dem, förrän nu, och ändå minns jag så tydligt. Trots att jag ”inte brydde mig”. Sanningen är nog mer den att jag inte trodde att jag brydde mig. Men varje spydig kommentar, varje ord och mening skapade ett psykiskt ärr. Ärr som inte försvinner. De bleknar, men försvinner aldrig. Jag är så oerhört glad att lunarstorm las ner och att allt som fanns där försvann med det för där fanns det saker skrivna till mig som var mycket grövre. Saker som får kommentarerna ovan att ses som axelryckningar. Saker som faktiskt ledde till polisanmälan.
 
Jag har under så många år byggt upp en mur runt mig själv. Med åren har den här muren blivit ganska hög. Jag har omsorgsfullt, om än omedvetet, vårdat denna mur. Jag märker idag hur osäker jag kan vara i sociala situationer. Hur rädd jag är för att släppa in någon i muren. Ju närmre personen är  min egen ålder desto värre är det. Några kom in och vårdade muren med mig ett tag. Gjorde mig lite tryggare. Men de är inte kvar. De lämnade kvar murbruket till mig och fortsatte vidare.
 
Jag kan verka lite asocial. Svår. Kall. Men egentligen så är jag nog bara så otroligt rädd för att bli den där personen som får anonyma kommentarer. Den där personen som knuffas in i skåp. Som blir kallad alla ord som finns. Bara för att. Rädd för att bli den utsatta. Det är längesen nu men ändå så hade det lika gärna kunnat vara igår eller i förra veckan.
 
Jag är ju inte heller ensam om att ha blivit utsatt för detta. Många före och ännu fler efter mig blir kallade saker på nätet. Får ord slängda i ansiktet. Det är så enkelt när man inte behöver titta mottagaren i ögonen. När man inte behöver se reaktionen. Se hur man skapar öppna sår i mottagarens själ. Sår som sen blir ärren jag nämnde tidigare.
Det är så himla onödigt. För, man märker som sagt människor för livet. Den som skickade kommentarerna ovan har gått vidare med sitt liv. Men jag kommer fortfarande ihåg dem. Lider fortfarande av följderna.
Det är inte okej. 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0