Idag har jag fikat med en människa som jag senast träffade på högstadiet. En människa som en gång i tiden, för ganska så exakt tio år sedan, var otroligt viktig och betydelsefull för mig. En människa som är så starkt förknippad med en annan tid och ett annat jag. Ett kapitel som jag omsorgsfullt paketerat, lagt i en låda och tejpat igen och sedan gömt långt in i tanken. Jag vet att den finns men jag vill helst att den ska ligga där, igentejpad och lite bortglömd. 

Därför var det med blandade känslor som jag satte mig i bilen och åkte till centrumhuset. Att vi var här samtidigt var en ren slump och att vi bestämde träff var ett hyfsat spontant drag. Jag lever ju dock efter devisen att saker händer av en anledning och att man ska säga ja istället för nej så där satt jag, i bilen påväg för att möta den här människan som jag senast träffade som hastigast när jag gick i nian, femton år gammal. En annan tid. 

Det var inte utan att jag funderade på vad vi skulle prata om. Vad som skulle ske. Bara det att den här personen aldrig har träffat MIG utan bara den jag var när jag var högstadieelev fick en ju att fundera. Det var en hel del i huvudet helt enkelt. 

Såklart så var alla tankar och funderingar helt obefogade, som vanligt. I samma sekund som hen klev in i centrumhuset och jag såg hur genuint glad den här personen, som vi kan kalla M, var att se mig insåg jag att det enbart var roligt att ses igen, efter alla dessa år. 

När vi sedan var mitt uppe i ett samtal så tittar jag på M och det liksom slår mig hur stort intryck hen gjorde på mig under den tiden vi sågs varje dag och att jag kan tacka hen både för den jag är idag men kanske främst för mitt fantastiska liv. Jag är nämligen helt och fullt övertygad om att det är tack vare att jag hade M i mitt liv just där och då som jag lever idag. Att jag pallade mig igenom den skit som var då. Att, tio år senare, få möjligheten att säga detta direkt till den här personen var så skönt och jag kände liksom hur det var något som släppte från mig då. Som att jag gått och väntat på att få tacka. Att få ge M ett leende efter alla de tårar som hen har torkat från mina kinder. 

När vi sen sa hejdå och skiljdes åt så kände jag mig så fantastiskt lyckligt lottad som fått chansen att fått kliva in i det där paketet och fått möjligheten att  plocka ut det som var bäst och sedan ta med hen till nutid. 

Idag var en fin dag. 

Tack.