test
Kod för att importera min blogg till Nouw: 4447178639
Några tankar om Eurovision
Det har gått en vecka sedan den första semifinalen av Eurovision Song Contest 2016. Det har också gått några dagar sedan finalen. Jag har tänkt mycket på finalen sedan den sändes. Det finns liksom en känsla av när man har sett någonting som inte var helt okej men som alla ändå låtsas är i sin ordning. Som att man beskådat någonting brottsligt men inte ingripit.
Jag tycker att tv-produktionen var en av de bättre det här decenniet och jag skulle nog till och med kunna sträcka mig till att det var den bästa finalen någonsin, som så många andra redan uttryckt. Det flöt på bra, kändes inte så långt det faktiskt var, programledarna var helt fantastiska. Jag älskar ju Petra Mede vanligtvis men här har hon varit extraordinär. Petra, tillsammans med manuset, var helt enkelt bäst. Jag tyckte också om det nya upplägget med röstningen. Det gjorde det hela onödigt spännande. Men det var också röstningen som gav mig den där känslan som jag fortfarande bär med mig. Känslan av att allt inte är som det ska.
Det blev mer tydligt än någonsin att jurygrupperna kanske inte borde vara en del av tävlingen. Det blev tydligt att jurygrupperna inte röstade på de bästa låtarna utan på någonting annat. Att Norges jurygrupp inte gav Sverige en enda poäng när norska folket gav sverige 7 poäng är ett tydligt tecken på att det fanns personer i jurygruppen som inte ville rösta på sverige för att det var sverige. Sveriges jurygrupp behöver vi inte ens nämna, den korruptionen tar Tobbe upp så bra här. Jag är säker på att om man går igenom alla jurygrupper så kommer det bli tydligt att många inte har röstat opartiskt eller på låtarna.
Jag tycker personligen att det här tar lite på känslan att SVT har arrangerat ett fantastiskt tv-program. För det var verkligen fantastiskt. Men kanske borde tävlingen göras om. Kanske skulle vi ta bort jurygrupperna, eller iallafall ge dem mycket mindre makt. Jag förstår att det skulle ge en radikal förändring till vilka som skulle vinna, men jag vet å andra sidan inte om det gör så mycket.
Angående vinnaren så tillhör jag den kategorin som tycker att det är trist när ett bidrag vinner för att det är ett statement istället för att den bästa låten vinner, men så är det ibland och senast med Conchita Wurst. Jag tycker dock inte att Jamalas låt är så vansinnigt dålig som så många andra verkar tycka. Det ska dock bli väldigt intressant och se hur Ukraina ska få ihop det till nästa år.
22 Mars 2016
Det har pågått under hela min uppväxt. Attackerna. Terrorn. Jag kan inte minnas en tid där de inte pratade om självmordsdåd på nyheterna. En tid då det inte var vardagsmat att terrororganisationer satte skräck hos människor. Jag minns när jag var nio år gammal och två flygplan flög in i vardera höghus i Usa. Vi pratade om det i skolan dagen efter. Jag var nio år och förstod kanske inte så mycket mer än att folk hade dött.
Jag minns när de pratade om andra nätverk än det som är i ropet just nu. (Vill inte skriva några namn då jag inte vill att man ska kunna söka sig hit). Explosioner på marknader, i bilar, på bussar, i hus, på turistorter och så vidare. Det har pågått hela tiden. Men det har inte varit så nära. Först Frankrike, nu Belgien. Jag vägrar bli rädd, helt enkelt för att det är vad dem vill. Men det är olustigt. Det är klart man tänker ett varv extra. Jag ska själv ut och flyga om någon månad, till en minst sagt befolkad del av Europa. Jag vill inte bli rädd men jag kan inte låta bli att tycka att det är läskigt.
Min rosa paljettklädda bubbla.
Och alla människor som är över 10 och röstar på Dolly Style borde fråntas sin rösträtt för ALLA nationella val för all framtid. #melfest
— Sara (@sararydstedt) February 27, 2016
Så twittrade jag igår efter att Dolly Style blev röstade till Andra Chansen i melodifestivalen. Till svar får jag från en bekant att jag tar tävlingen på för mycket allvar och att det "bara" är ett underhållningsprogram. Jag förstår att personen i fråga egentligen inte menar något illa utan bara vill skoja lite men är det något jag är trött på så är det att få höra att jag tar melodifestivalen på för stort allvar eller att det "bara" är ett tv-program för det har jag fått höra lite för många gånger de senaste åren för att det ska gå mig förbi.
Är det någon som någonsin säger till fotbollssupportrar att "det är bara fotboll!" när de blir ledsna över att deras lag åker ur serien? Skulle inte tro det.
Melodifestivalen har varit ett av mina största intressen sedan jag var 12 år gammal. Jag vet vilken låt som vann Melodifestivalen 1986 och jag vet vilka som körade bakom Hannah Graaf när hon tävlade med Naughty Boy i Leksand 2006. Carola är, i mina ögon, en ikon och jag får rysningar av introt till festivalen. När jag var 16 år gammal startade jag och tre av mina dåvarande bästa vänner en blogg om festivalen. Vi skrev bra och vi skrev om det som vi ville läsa om. Det gick riktigt bra för bloggen och vi blev en av de mest lästa i sverige i genren. Vi gjorde det vi älskade och vi la ner hjärta och själ i vårt projekt. Fyra år senare hade vi blivit vuxna, växt ifrån varandra och kanske tappat intresset lite för mycket för att kunna upprätthålla den kvalité vi ville hålla och la ner bloggen. Men de fyra åren var bland de roligaste i mitt liv. Vi reste land och rike runt. Vi gick på presskonferenser, festivaler och efterfester. Vi intervjuade artister, skrev om körsångerskor och hade helt enkelt extremt kul ihop.
Melodifestivalen ÄR mer än ett underhållningsprogram för mig. Det är en högtid för mig. Det är sex veckor om året där jag får utlopp för mina nörderikunskaper. Sex veckor där jag får tycka till om det jag älskar. Sex veckor där Melodifestivalen är ett accepterat samtalsämne vid kaffeautomaten. Melodifestivalen är en paljettklätt rosa bubbla som jag trivs så oerhört bra i. Låt mig få ha den bubblan.
Såhär (liten!!) glad kunde tex man vara en torsdag i Göteborg för sex år sedan.
COUNTDOWN
Jag tror att jag behöver saker att se fram emot för att inte bli knäpp. Låter det konstigt? För några år sedan när jag var deppig så hade jag inga saker inbokade. Inga konserter. Inga resor. Inga events. Ingenting. Jag tror att det gjorde att det tog längre tid för mig att upptäcka bra saker igen. Jag har alltid någon i min nedräknare. Något att se fram emot. Just nu är det ganska mycket. Konserter med världsstjärnor som Adele, Rihanna och Beyónce (!), en resa till London med syrran där jag återigen ska få se fantastiska Kate Voegele, en av mina absoluta favoriter, nedräkningen för att orange is the new black ska komma tillbaka med en ny säsong, jag längtar!! Och nu, ganska snart, ska jag åka och se Alcazar med min bästa vän. Som jag längtar! Att få skrika med i texterna jag kan bättre än någonting annat, att få dansa och att få känna mig som 17 år igen. Jag räknar dagarna.
Jag tycker att förväntan och nedräkningen är nästan lika stor del av ett event som själva föreställningen.
Att vara en pojkflicka
Kan vi prata lite om ordet pojkflicka för bara en liten stund? Det är nog ett av mina absolut minst omtyckta ord.
Det kan bero på att jag under hela min uppväxt blivit kallas pojkflicka av en massa personer men aldrig riktigt kunnat relatera. Vad betyder det ens? Jag förstår ju på någon nivå vad det åsyftar på men kan ändå inte riktigt sätta mitt finger på vad alla dessa människor som använt sig av det vill få fram när det kallat en för det.
Att bli kallad för pojkflicka är i min mening en förolämpning för det känns som att undertonen är att en inte är någon "normal" flicka. Jag har alltid synts och hörts, varit vetgirig och överallt, älskat att klättra och så länge jag kan minnas vägrat klänning och kjol.
Betyder detta att en "normal" flicka i princip alltid sitter tyst och stilla där hon blir placerad i sin fina lilla klänning?
En annan aspekt på det hela är att det finns ingen motsvarighet för pojkar. Det finns ingenting som heter "flickpojke" och det är med största sannolikhet väldigt få pojkar som, under sin uppväxt, fått höra att de är en "flickpojke".
Jag avskyr när vi ska sätta ettiketter på människor och än värre är det när en ettiketterar ett barn som bara är sig själv. Så fort en går utanför normen så måste en ha ett ettikett för att samhället ska kunna hantera en.
Sluta sätta ettiketter på barn.
Jag är ingen pojkflicka, jag har aldrig varit en pojkflicka och jag kommer aldrig heller att bli en pojkflicka.
Att läsa ut en bok
När jag var barn så läste jag mycket. Böcker var bland det bästa jag visste och innan jag hade hunnit fylla 10 år hade jag mer böcker i min bokhylla än vad många av mina jämnåriga vänner har i sina bokhyllor idag. Jag älskade att gå på biblioteket och stod nästan alltid i kö på någon bok. Bibliotekarien visste mitt namn utantill så jag måste ha hängt där mer än jag minns.
Jag har alltid varit duktig på vårt språk, duktig på att skriva och duktig på att formulera mig. Jag tror att detta beror på att jag från att jag var i femårsåldern läste böcker varje kväll. Jag minns ett sommarlov, jag var kanske 13 år, där jag satt med näsan i en bok nästan hela tiden och till slut så sa min mamma till mig att sluta läsa och göra någonting annat.
Tyvärr så hände någon kring gymnasiet. Dels dök de sociala medierna upp och de tog ett fast grepp om mig och dels så fanns det så mycket annat att läsa genom skolan så att läsa för nöjes skull var inte längre lockande. Sen jag slutade gymnasiet för fyra och ett halvt år sedan så har jag kanske läst ut 2 böcker. Totalt. Jag har inte kunnat komma till ro med en bok och det är något som gett mig lite ångest och också något som gjort mig så himla ledsen. Jag har märkt hur jag blivit sämre på att skriva och formulera mig och jag är helt säker på att det har med det att göra.
I slutet på augusti lånade jag en bok av Jennie som jag hade hört om och som jag verkligen ville läsa. Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt. Den handlar om dödsstraff i USA och är någonting som intresserar mig mycket ur ett samhällsperspektiv. Jag började läsa boken och gjorde det i några dagar innan min invanda vanor kom tillbaka. Så i förra veckan fick jag ett ryck. Bestämde mig. Igår läste jag ut boken. Boken i sig var jättebra och jag är så glad att jag har läst den men jag är ännu mer glad över att jag inte bara har läst ut en bok, jag har redan börjat på en ny. Jag trodde aldrig det kunde kännas så stort att läsa ut en bok men det känns bra i hela kroppen. Jag känner mig pepp på att läsa igen. Nu har jag bara ca 15 olästa böcker kvar i bokhyllan. Mitt mål är att de ska vara utlästa innan året är slut. Det är ett stort mål med tanke på att jag läst ut ca 3 böcker på 4 år.
Men det ska gå.
Ny inspiration och ny design
Det händer saker här. Inspirationen för att skriva kommer och går men just nu är den hyfsat stark. Jag vill skriva om musik, serier, om viktiga saker och om helt ointressanta saker som händer i mitt liv. Jag återupptäckte en av mina första bloggar för ett tag sen och om man inte tänker på det faktum att det var fruktansvärt låg kvalité på mycket av det som var skrivet och att jag var en liten drama queen med extremt stort bekräftelsebehov så fanns där väldigt mycket roliga inlägg. Det är ju helt otroligt att det finns blogginlägg som jag skrev för tio år sedan. Det är ju i princip som att jag kan resa i tiden.
Detta har iallafall gjort att jag känner att jag måste skriva mer. För min egen skull. Jag har sagt det så många gånger förut men det är verkligen något som jag tror på. Något som jag vill göra.
Nu vet ni vad jag gör 17 juni
Lagom med tid för att se om de första tre säsongerna också!
Vila i frid, Bowie.
"David Bowie är utan överdrift en av de största artisterna som någonsin existreat. utan honom hade det fattats ett "p" i "pop". Då hade vi fått stava det "op"." sa Markus Larsson imorse. Precis så är det.
Årslistan 2015
2010 gjorde jag den här listan första året och vid det här laget har det blivit mer eller mindre tradition.
Vill man läsa de gamla listorna så finns de här: 2010, 2011, 2012, 2013, 2014.
Jag hittade av någon anledning inte listan för 2011 så det kan vara så att jag inte gjorde någon, trist med tanke på vilket speciellt år det var.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag var i London, fick anställning, såg Kate Voegele (!), besökte Köpenhamn och var på jazzkonsert. Jag gjorde med största sannolikhet flera saker för första gången men jag har svårt att komma på något.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Det enda nyårslöfte jag haft, som jag även hade 2014, var att säga ja fler gånger än nej och det är numera ett livsmotto.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, det lär väl hända mer eller mindre varje år den närmaste tiden.
4. Dog någon som stod dig nära?
Nej.
5. Vilka länder besökte du?
Storbritannien och Danmark.
6. Är det något du saknar år 2015 som du vill ha år 2016?
Kärlek i världen och stabil politik. På det mer personliga planet så vore det trevligt med lite mindre ångest och lite mer personlig utveckling.
7. Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
Jag tror inte att jag kanske kommer minnas datum när jag är 96 år utan upplevelserna. Jag kommer dock ta med mig konserterna med Katy Perry, Miranda Sings/Colleen Evans, Madonna, Gaga och Tony och Kate Voegele från det här året likväl som dagarna i London. Sen är det de vardagliga sakerna som gör året till ett må bra-år. Som att ligga i sängen och kolla på serier med syrran och sånt.
8. Vad var din största framgång 2015?
Jag har lärt mig extremt mycket om mig själv under det här året. Börjat förstå mig och hur jag fungerar. Sedan har jag mått bra större delen av året vilket är en framgång. Att kunna skilja på ångest och magkänsla är en annan framgång.
9. Största misstaget?
Att ångesten kanske fick bestämma lite för mycket.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej, inte mer än vanligt.
11. Bästa köpet?
Resan till London med allt vad det innebar med biljetter till Kate Voegele. Biljetterna till Madonna var ett sjukt bra köp också.
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Tror att det är dött lopp mellan min iPhone som gick på en hel del och alla konsertbiljetter och sånt. Jag tror generellt att det nog är upplevelserna som kostat allra mest. Ångrar inte en enda spenderad krona.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Min familj har gjort mig väldigt glad. Min syster speciellt gör mig glad var och varannan dag. Hon är verkligen världens bästa person. I övrigt så är det upplevelser som väger tyngst i mitt liv.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2015?
Hela Madonnas platta har spelats MYCKET iår.
Ain't nobody (Loves me better) - Felix Jaehn
Heroes - Måns Zelmerlöw
Froot - Marina and the Diamonds
Firestone - Kygo
Drag me down - One Direction
High by the sea - Lana del Rey
Hello - Adele
.. för att nämna några få.
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
gladare.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Varit vardagssnäll.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
oroat mig.
18. Hur tillbringade du julen?
först hos pappa och sen hos mamma. Som vanligt.
19. Blev du kär under 2015?
Nej.
20. Hur många one night stands?
-
21. Favoritprogram på TV?
Okej, vi tar båda streamat och ickestreamat på en och samma gång då:
Svenska Hollywoodfruar (TV3), Orphan Black (Netflix), Melodifestivalen (SVT), Eurovision Song Contest (SVT), Orange is the new black (Netflix), Fröken Frimans Krig (SVT), Grey's Anatomy (ABC), Allt för Sverige (SVT), Vänner (Netflix).
22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej, jag hatar inte.
23. Bästa boken du läste i år?
Ett av mina "mål" med 2016 är att läsa böcker. Har inte läst ut en enda bok iår.
24. Största musikaliska upptäckten?
Adele?
25. Något du önskade dig och fick?
Ja, jag antar det.
26. Något du önskade dig men inte fick?
ja, men man kan inte fokusera på det.
27. Årets bästa film?
Maleficent. Den är inte från iår men den bästa filmen jag såg iår.
28. Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Jag jobbade på Åsa tror jag. Eller om det var på en lördag? Minns inte.
29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
massor men det är ju ingen mening att fokusera på det nu. Blicken vänd framåt.
30. Vad fick dig att må bra?
min familj och mina vänner.
31. Vilken kändis var du mest sugen på? 31. Vilka konserter var du på?
Den här frågan är så dum så jag gjorde om den till något jag är intresserad av att svara på.
Katy Perry
Miranda Sings
One Direction
Lady Gaga & Tony Bennett
Kate Voegele
Madonna
.. sjukt bra konsertår!
32. Vem saknade du?
Egentligen har jag inte saknat någon så mycket.
33. De bästa nya människorna du träffade?
Vet inte om jag träffat några nya människor iår.
En vecka.
Det är helt sjukt att det redan har gått en vecka sedan vi var och såg Madonna. Exakt i denna minut, för en vecka sedan uppenbarade hon sig i den där buren i luften. Jag är fortfarande helt salig över konserten och har lyssnat på playlisten jag skapade sen dess.
Det var så mycket mer än en konsert. För konserten i sig var makalöst bra. Men känslan i arenan, speciellt efter hennes tal. Man kunde ta på känslan. Magisk upplevelse och jag är så glad att jag har fått uppleva det. Att jag har sett den största av de största live på en scen.
Wow. Som sagt, fortfarande tagen.
Music, makes the people come together ♪
Jag såg Madonna igår. Jag såg Madonna igår. Jag har så mycket känslor kring gårdagen och det finns väl inget bättre ställe att skriva om det än här? Jag har lyssnat på Madonna länge. Hon var ju en ikon långt innan jag föddes och när jag någon gång där i början på tonåren upptäckte att det fanns så himla mycket bra musik där ute så uppenbarade hon sig första gången. Jag har lyssnat på Madonna mycket och hon har präglat mig i min musikaliska stil. Hon har till och med släppt en av mina absoluta favoritlåtar, alla kategorier - Like a prayer.
Igår packade vi in oss i bilen och åkte till Stockholm. Vi kom till arenan i bra tid och hann både hejdå och stå i kö. Jag hade aldrig varit i Tele2 Arena innan så det var lite spännande med en ny arena, Globen är ju nästan "hemma" numera. Med globen färgad i Frankrikes färger blev vi kroppsvisiterade innan vi fick entra arenaområdet ens och visst kände man av att allting inte riktigt var som det hade varit dagen innan.
Efter viss väntan (närmre 40 minuter efter sagd tid) och hyfsat dålig DJ som förband kom hon i en stor bur från taket och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det var Madonna. Madonna! Jag blev så överväldigad. Få människor har jag känt är en så ouppnåelig människa som Madge. Och där kom hon sjungande på Iconic inspärrad i en gigantisk bur, från taket! Fantastisk entré! Showen fortsatte med en av mina favoriter från senaste skivan (som jag inte förstår varför så många andra dissar!) Bitch, I'm Madonna följt av både gamla och nya låtar.
Snacka om show! Jag är så imponerad, jag hade inga direkta förväntningar då jag hört att hon skulle vara dålig live och ofta lite grinig och på dåligt humör. Den Madonna som jag såg igår gav verkligen 110% under hela showen och verkade ha genuint roligt på scen, jag såg henne le och skratta mot sina dansare och mot publiken flera gånger.
Efter att hon hade kört Dress you up så gick hon så långt ut på catwalken hon kunde och sedan tog hon tillfället i akt att prata om dåden i Paris. Hon berättade att hon hade tänkt ställa in konserten men hade tänkt om för det är ju exakt det terroristerna vill, de vill tysta ner och skrämma oss och den glädjen ska vi inte ge dem. Även om jag har lite svårt för den extrema mediala uppmärksamheten kring händelserna i Paris så vill jag ju, självklart inte, förminska det. Det är fruktansvärt det som hänt och det kändes på något vis skönt att hon pratade om det och om världen i stort. Att befinna sig på en så intim plats där 40 500 andra människor håller med. Där 40 500 människor också är goda. Det visar att vi är fler. Vi kommer alltid att vara fler.
Hon avslutade sitt tal med att hålla en tyst minut och att befinna sig i en arena med så extremt mycket andra människor och alla är tysta var mäkigt, det gav mig en tår i ögat för det blev så tydligt. Godheten är större. Vi är fler. Efter den tysta minuten fortsatte hon med låten jag kommit att älska - Like a prayer. Hela läktaren lystes upp av skärmar och lampor från mobiltelefoner och det var en magisk känsla. Det var precis som att något släppte från folks axlar efter det. Det blev lite lättare stämning i arenan, folk vågade dansa lite mer. Det var.. obeskrivligt. Jag tror man måste ha varit där. Eller så kan man kolla på det här youtubeklippet och uppleva det igen och igen och igen och igen.
Om man ska sammanfatta konserten så kan man säga att det inte fanns en enda dålig låt. Linneá frågade oss efter konserten vilken låt vi tyckte vi var bäst och det var så svårt att säga för ALLT var verkligen jättebra. Klart att vissa låtar var bättre än andra men det fanns inte ett enda dåligt nummer. Hennes sång var kanske inte den bästa och ibland var det rejält svajigt på sången men helheten var så mycket över förväntan. Jag blev så imponerad över hur hon rörde sig på scen.
Det känns på något sätt som att jag hittat tillbaka till musiken. Till det som jag hållit absolut mest kärt. Det är månader sedan jag lyssnade på musik sist. Alltså, startade mitt iTunes (inget spotify här inte!) och satte på mig lurarna och bara lyssnade på musik. Det hände någonting igår. Jag vet inte vad det var men när jag såg en av de absolut största och bästa artisterna jag vet stå på en scen så vaknade kärleken och behovet av musik igen. Jag är så tacksam för det.
Jag avslutar nog med att citera mig själv från när jag laddade upp en bild på facebook under konserten:
Tack Madonna.
Bilderna är tagna med min telefon så kvalién är stundvis ganska kass.
Ett år!
Idag är det ett år sen jag påbörjade den roligaste resan som hände förra året. Kanske en av de roligaste resorna jag gjort i mitt liv. Det var galet, det var flyt och jag fick tre nya fantastiska vänner. Vänner jag faktiskt att jag kommer ha med mig resten av livet. Bästa!
Har lånat bilder av Jossan och Linda.
London '15 - Dag 1
Ibland blir jag så besviken på mig själv för att jag aldrig skriver längre. Jag tänker att jag ska skriva om saker som händer i mitt liv men jag gör det aldrig. Det är synd för när jag väl sitter här med datorn i knät så glider fingrarna längs med tangentbordet som om jag aldrig har gjort något annat. Får försöka bättra mig, helt enkelt.
Jag tänkte iallafall skriva några rader om min och Emmys vistelse i London. Vore ju trist att inte ha det förevigat när det var en sån hellyckad resa! Jag kan även säga att jag, som aldrig har känt att jag verkligen måste åka till London, totalt förälskade mig i staden och vill åka tillbaka typ imorgon igen.
Vi började vår resa med att gå upp innan solen för att åka till flygplatsen. Mamma var gullig och följde med så att hon kunde ta bilen med sig hem igen. Det var sjukt dimmigt ute och jag fick ha fläkten på högsta i bilen för att rutorna inte skulle imma igen. Blev bättre när det började ljusna ute dock. Är sjukt glad att vi bor så pass "nära" en hyfsat stor flygplats. Tar bara drygt 40 minuter till Skavsta vilket är så himla skönt. På flygplatsen sa vi hejdå till mamma och sedan fick vi vänta i typ en timme (vi ville vara ute i god tid eftersom ingen av oss har rest med flyg själv förut så vi har inte direkt vanan inne) innan de öppnade säkerhetskontrollen. Vi gick igenom den, kollade en snabbis på tax freen men köpte bara en vatten och sedan väntade vi lite till. Väl på flygplanet så var jag lite nervös faktiskt, var några år sedan jag flög sist så jag mindes inte känslan. Emmy var jätterädd och nervös, säkert mer än vad hon berättade för mig men allt gick bra och vi landade i London tidigt på morgonen. Vi gick och åt lite frukost på flygplatsen där och sedan gick vi för att leta reda på vårt tåg som skulle ta oss in till London.
När vi kom ner där tågen gick så fick vi veta att det var något fel på ledningarna och vi fick åka med ett tåg till Cambridge och där byta till ett tåg som tog oss till Kings Cross. Det var lite förvirrat men som tur är ju britterna så himla hjälpsamma och trevliga. Det största problemet för oss var att vi nu hamnade på fel sida stan och på ett ställe där den tunnelbanelinjen vi skulle till inte gick. Vi gick ner i tunnelbanan för att försöka köpa biljetter men det var så förvirrande och så extremt mycket folk att vi bestämde oss för att gå till en annan T-station en bit bort.
Vi frågade om vägen och började gå. Och gå. Och gå. Vi gick hur länge som helst och tack vare att vi missade att svänga in på en gata så fick vi gå en jättelång omväg. Det är minsann inte lätt att orientera sig i en helt ny stad. Speciellt inte när man är två lantisar som jag och syrran. Efter mycket om och men så hittade vi till Russel Square och där köpte vi våra kort och sedan åkte vi till hotellet. Jag måste säga att tunnelbanesystemet i London är fantastiskt! Tydligt, lättnavigerat och man behöver aldrig vänta. Kan man åka tunnelbana i Stockholm så kan man åka tunnelbana i London.
När vi hade checkat in på vårt rum så vilade vi lite, vi var ju ganska trötta, och sedan så minns jag inte riktigt men jag tror att vi fräschade upp oss, bytte kläder (det var betydligt varmare i London än vi hade räknat med) och åkte till Madame Taussads. När vi kom dit var klockan runt två om jag minns rätt och jag kommer ihåg att jag blev fullkomligt chockad när jag såg kön. Vi hade förköpt biljetter så jag frågade en som jobbade där om det var vår kö också men det visade sig att vi skulle gå in genom en annan ingång där det inte var någon kö alls. Score!
Madame Taussads var mycket roligare än jag trodde, jag hade hört att det var överskattat och att det mest var trångt och bökigt. Visst, det var mycket folk och stundtals var det trångt men vi hade inte bråttom utan tog oss tid och hade faktiskt riktigt riktigt roligt! Blev lite besviken på Gagas docka för den var inte alls lik. Vissa var ju väldigt lika men tyvärr inte Gaga. Både jag och Emmy tyckte att den lilla historieresan var riktigt rolig, blev en personlig favorit för oss båda faktiskt. Lite otippat!
När vi var klara på Taussads så visste vi inte riktigt vad vi skulle göra. Det började bli kväll men vi hade ingen lust att åka tillbaka till hotellet än. Vi hade dessutom inte ätit sedan vi var på flygplatsen så det var något vi behövde göra. Vi bestämde oss för att åka till Kings Cross och kolla in platform 9 3/4 och man kan väl konstatera att det var kö. Det var så mycket kö till att ta kort med bagagevagnen i väggen att man fick gå UT och vänta. Vi hade ingen lust med det så vi ställde oss i kön till presentshoppen istället. Vi tar bagagevagnen på vår nästa resa.
Jag tyckte det var trångt inne i presentshoppen och började känna mig lite hängig (tröttheten slog till big time!) så jag kollade bara lite innan jag gick ut. Emmy, som är betydligt större potterhead än mig, däremot shoppade upp en massa pengar där inne men det är nog inget hon ångrar direkt. Vi köpte sedan med oss lite mat och tog en buss tillbaka till hotellet.
Att ta en buss var en jättebra idé, det tog visserligen lång tid men man fick se så himla mycket! Bussen åkte också förbi Oxford Street så då kunde vi kolla lite hur det såg ut där genom bussfönstret. När vi kom fram så gick ner till Kensington Gardens som bara låg ett stenkast (bokstavligt talat) från hotellet och där intog vi vår picknick. Tyvärr var det inte så himla gott, så det var bortkastade pengar, men det kunde man ju inte veta innan. Efter att vi ätit upp så tog vi en promenad runt i parken och vi var även en sväng på Hyde Parks delar. Vi såg hur mycket ekorrar som helst och hänfördes hur fint det var! Vi trivdes verkligen jättebra i parken och gick länge. Det var en härlig, varm sommarkväll och jag tror att både jag och syrran var ganska lyckliga över att vi var i London.
När vi kom tillbaka till hotellet så bad vi dem om vägbeskrivning till där konserten skulle vara nästa dag men enligt dem var det hur krångligt som helst att ta sig dit. Så visade sig inte alls vara fallet men mer om det i nästa inlägg.
Vi gick upp på vårt rum och zappade runt på teven tills vi hittade en kanal som visade Big Bang Theory (halleluja!) och sedan somnade vi ganska lätt, nöjda men utmattade efter för första dag i London.
