Ingen rubrik
Jag tackade ja. Den 17 augusti börjar jag på Linköpings Universitet. Jag har sån ångest. Det går i vågor men den är där hela tiden. Jag vet fortfarande inte om jag vill. Jag vet fortfarande inte om det är rätt. Borde jag valt ett mindre lärosäte? Eller kanske att plugga på distans? Jag vet inte. Jag får helt enkelt gå på uppropet och köra en tid och känna av. Det är ju praktiskt taget omöjligt att veta om det är rätt innan jag har testat.
Kroppen och huvudet skriker "NEJ NEJ NEJ NEJ!" men jag vet inte om det är ångesten som skriker eller om det är min magkänsla. Ångesten har nämligen ockuperat även den. Tänker att jag får prova och är det inte vad jag tänkt så får jag väl ta det därifrån. Med en erfarenhet & en studieskuld rikare.
Helst skulle jag vilja ha det som i våras. Då var jag lycklig. Jag jobbade, mådde bra och levde. Hade ingen ångest. Vill dit igen. Vill ju helst jobba.
Kroppen och huvudet skriker "NEJ NEJ NEJ NEJ!" men jag vet inte om det är ångesten som skriker eller om det är min magkänsla. Ångesten har nämligen ockuperat även den. Tänker att jag får prova och är det inte vad jag tänkt så får jag väl ta det därifrån. Med en erfarenhet & en studieskuld rikare.
Helst skulle jag vilja ha det som i våras. Då var jag lycklig. Jag jobbade, mådde bra och levde. Hade ingen ångest. Vill dit igen. Vill ju helst jobba.
Jaja, vi får se vad som händer. Jag är ju fortfarande ung.
Update 22/8: Det blev inte alls så. Jag valde att lämna över min plats till reserv. Magkänslan säger nej av en anledning.
