Jag flyttar imorgon. Inte på heltid men under så pass lång tid att det räknas som en flytt. Jag ska jobba i Sälen den här säsongen, i reception på SkiLodge som ligger i Lindvallen. Jobbet känns i princip bara roligt. Det är klart det är lite nervöst men det är inte så att jag är orolig eller så. Det tror jag kommer gå fint. Det är flytten som känns läskig. Det är väl egentligen inte så konstigt, här hemma är det ju tryggt, man känner till alla vrår och det finns folk som bryr sig om en. Nu har jag ju lyxen att ha familj även i Sälen så helt nytt blir det ju inte. Men ändå, det känns lite läskigt. 

 

Jag tror att det kommer bli bra och att det kommer bli en upplevelse jag kommer bära med mig för resten av mitt liv med erfarenheter jag kommer ha nytta av både i mitt yrkesliv men också i mitt egna privata liv. Jag tror också att det kommer bli roligt och att allt kommer släppa. Jag går in i det med en ganska "tom bild" med, kanske inte låga förväntingar men inte heller särskilt höga. Jag känner mig ganska blank och är redo för nya upplevelser. 

 

Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det känns lite pirrigt i magen. Att inte veta när jag kommer träffa mina vänner eller min familj igen. Blir ju helt galet om jag inte får träffa min syster på så lång tid, då kommer jag bli knäpp. 

 

Så, det är med skräckblandad förtjusning jag skriver min packningslista (vet ni hur svårt det är att packa för ett halvår!?) i excel just nu. Men skräckblandad förtjusning kan ju vara bra ibland.