Det har pågått under hela min uppväxt. Attackerna. Terrorn. Jag kan inte minnas en tid där de inte pratade om självmordsdåd på nyheterna. En tid då det inte var vardagsmat att terrororganisationer satte skräck hos människor. Jag minns när jag var nio år gammal och två flygplan flög in i vardera höghus i Usa. Vi pratade om det i skolan dagen efter. Jag var nio år och förstod kanske inte så mycket mer än att folk hade dött. 

 

Jag minns när de pratade om andra nätverk än det som är i ropet just nu. (Vill inte skriva några namn då jag inte vill att man ska kunna söka sig hit). Explosioner på marknader, i bilar, på bussar, i hus, på turistorter och så vidare. Det har pågått hela tiden. Men det har inte varit så nära. Först Frankrike, nu Belgien. Jag vägrar bli rädd, helt enkelt för att det är vad dem vill. Men det är olustigt. Det är klart man tänker ett varv extra. Jag ska själv ut och flyga om någon månad, till en minst sagt befolkad del av Europa. Jag vill inte bli rädd men jag kan inte låta bli att tycka att det är läskigt.