Igår var det en historisk dag. Igår, den 26 juni 2015, beslutade högsta domstolen i USA att samkönade äktenskap ska legaliseras i landets samtliga stater. Detta betyder mycket. USA är ett mycket inflytelserikt land, inte minst för övriga västvärlden och också ett land som länge letts av republikaner. Ändå kan jag inte tycka att det är märkligt att det tagit så himla lång tid. Det skulle ta 38 år från det att Harvey Milk fick sin plats i San Franciscos stadsfullmäktige till att högsta domstolen i Washington satte klubban i bordet och tog ett beslut. 38 år. Det är lång tid. Jag har länge sagt att jag tycker att konstituionen i USA varit motsägelsefull då de stater som inte legaliserat samkönade äktenskap helt enkelt gick emot konstitutionen. Jag blir därför lite förvånad att det tog så himla lång tid för HD själva att inse detta. Men bättre sent än aldrig antar jag. 

 

Tolka inte detta fel nu, jag tycker att det är fantastiskt! Jag är så glad att få leva i en värld som, vad det verkar, blir mer och mer öppen för varandras olikheter. I en värld där det är okej att ha blått hår, snea ben eller bli kär i en människa med samma kön. Det är fortfarande en lång väg att vandra men detta är en enorm milstolpe i vägen på jämlikhet. 

 

Samtidigt som min facebookvägg fullkomligen översvämmas av regnbågsfärgade profilbilder (så fint!) så tänker jag att det är ju himla lätt att med ett knapptryck ändra sin facebookbild. Det är en annan sak att stå upp för betydelsen av flaggan i alla väder. Jag har gått i x antal prideparader, jag diskuterar nästan dagligen människors rättigheter i sociala medier och jag har flera vänner som tillhör HBTQ-skaran. Det finns ingenting jag vill mer än att leva i ett samhälle där alla människor har samma rättigheter. Där du inte behöver berätta för dina föräldrar och vänner vad du attraheras av och där alla människor har samma rätt till familj, barn, äktenskap. Jag kan aldrig förstår hur det är att leva i ett samhälle där man inte passar in i normen. Det är för mig omöjligt eftersom jag råkat födas i rätt kropp, med "rätt" hudfärg och med en sexuell läggning som även den helt passar inom ramarna. (även om jag inte alls tycker om att placera in varken mig eller någon annan i  ett fack) Att säga att jag förstår är respektlöst mot dem som kämpar mot normen varje dag. Men jag är med i kampen. Jag tänker vara med i kampen tills jag stupar. 

Det är en lång kamp och jag vill att du som ändrat din profilbild på facebook tänker ett varv extra. Står du för detta? Är du med i kampen? Drömmer vi om samma sak? Om du svarat ja på mina frågor så har jag bara en sak att säga dig: Välkommen med i kampen.