Bestämde mig igår för att jag skulle se dokumentären om Astrid Lindgren som gick för ett tag sedan. Såg de första två avsnitten i sträck och hade konstant gråten i halsen. Jag vet inte varför. Kanske för att jag kände igen mig lite. För att det hänt så mycket hemskt i världen och för att Astrid var så himla himla klok och fin. 

 

Tänk vad hon påverkat många människor. Ett helt land. Hon var och gjorde så mycket som jag inte hade den blekaste aning om. Jag var ju bara 10 år gammal när hon dog. För mig var hon helt enkelt författaren till alla de böckerna jag läst. En tant som alla tyckte om för att hon var så himla snäll. Det var den bilden jag hade av Astrid. Jag kan inte direkt säga att jag blev motbevisad. Snarare så fick jag det bekräftat. 

 

Jag såg den tredje och sista delen nu ikväll och det var nog den tyngsta delen. Om hur hon slets mellan den privata Astrid och den Astrid som hela svenska folket ville ha en bit av. Det lät precis som att folk fick för sig att hon var allmänt gods. Den annars så viktiga svenska respekten fanns liksom inte. 

 

Jag grät på slutet. Grät för att Astrid är död. Grät för allt hemskt som hänt och inte minst händer i världen. Grät för den fina berättelsen om linden utanför Astrids fönster som grönskade fast allt annat var dött. Jag är en känslig människa och det är inte svårt att få mig att gråta. Döden berör mig oerhört. 

 

Det är nog tur att Astrid inte lever idag. Att hon inte vet om att vi har rasister i riksdagen. Att judar flyr frankrike och att folk spottar på våra tiggare. Att det är fler människor på flykt idag än det varit sedan andra världskriget. Eller så är det synd. Hon hade säkert haft något klokt att säga. 

 

Mest tacksam är jag över att hon skrev en berättelse om en annorlunda, väldigt stark flicka med en mamma i himlen. Jag känner nämligen en finurlig, mycket envis och bestämd treåring väldigt väl och hennes mamma är också i himlen och det finns ingen i hela vida världen som gör henne mer lycklig än Pippi Långstrump. Detta 70 år efter att berättelsen om flickan i Villa Villerkulla publicerades första gången. Jag tycker att det säger det mesta om Astrids storhet som författare. 

 

Tack Astrid.