Idag fyller jag år. 23, alltså. Ganska sjukt. Idag är det också dags för första delfinalen i årets melodifestival. Den är i Göteborg den här veckan. Sist det hände var 2009. Jag och min dåvarande bästa vän och vapendragare var i just Göteborg för att bevaka tävlingen och för att supporta och heja på våra favoriter i Alcazar. Jag kommer aldrig glömma hur vi fullkomligt gapade när vi hade sett och hört dem framträda Stay the night för första gången eller hur vi skrek och i ren lycka råkade välta en av våra stolar när de gick vidare direkt till final. Det var helt galet. Vilken extrem lycka det var. Då fyllde jag 17 år. Det är alltså sex år sedan. Det får mig att känna mig ganska gammal. Samtidigt så känns det så självklart för det känns som en annan tid. Men sedan den dagen så delar jag födelsedag med den bästa låten som inte vunnit melodifestivalen. Den bästa låten överhuvudtaget. 

 

 

Jag vet att jag har skrivit om det så himla många gånger tidigare men det var så extremt speciellt för mig. Jag kan liksom minnas hur jag kände och hur extremt lycklig jag var i just exakt den stunden. Jag minns speciellt när vi efter deltävlingen tog oss bort till hotellet där efterfesten skulle vara och vi träffade Lina, Tess och Andreas när de anlände dit och hur de bokstavligt slängde sig på oss och att de verkade precis lika glada över att träffa oss som vi var att få träffa dem. Jag har ju förstått såhär i efterhand att det från deras del var en blandning av alkoholhaltig dryck och eufori men jag tror ändå att de uppriktigt uppskattade vår närvaro. Vi tog en gruppbild och sedan lämnade vi dem. Så himla fint. Jag är så glad att få ha fått upplevt den födelsedagen där hela dagen bara är euforisk och där allt som man önskat ska hända händer. Så tacksam och glad.