Den 8 februari 2008 klev jag och min dåvarande bästa vän Bonnie in på centralstationen på förmiddagen för att vi skulle spendera vår dag i Göteborg och på kvällen se Melodifestivalens första deltävling det året. För att göra en lång historia lite kortare så fick vi veta att Alcazar skulle spela på ett jippo på centralstationen senare på dagen och det tyckte vi båda lät som en kul grej eftersom vi ändå skulle behöva hitta på olika aktiviteter för att tidsfördriva fram till kvällens festival. Vi fick veta att alcazar hade återförenats med en ny medlem och tyckte som sagt att det hela lät som en kul grej. En intressant detalj var att vi båda bara någon dag tidigare hade hört deras nya singel på radion för första gången. Samtidigt. Alcazar ställde sig iallafall på den där lilla scenen på centralstationen och sjöng några välbekanta låtar samt den nya singeln We keep on Rockin'. Därefter så tänkte vi det kunde vara kul att prata med Lina, Tess och Andreas och ska jag vara helt ärlig så kommer jag inte ihåg varför. Vi gjorde iallafall detta och tog lite kort och gick sedan iväg mot spårvagnarna. När vi kom till dit så utbrast någon av oss att det kändes konstigt i precis hela kroppen och den andra höll med. Sedan sa någon av oss "det känns som att vi kommer börja gilla alcazar nu!?" och vi båda tyckte att detta var helkonstigt och fnissade högt och länge. Vi såg Alcazarerna veckan efter igen i Västerås och sedan igen vid finalveckan i Stockholm och sedan säkert ett 60-tal gånger till under åren. Med tiden så blev Alcazarerna en trygghet. Något som vi byggde vår vänskap på. Jag minns en gång när vi var osams över något och Alcazar skulle vara med i sommarkrysset. Vi åkte båda två och när vi gick därifrån efter att ha kramat på Lina efter sändningen så var vi inte längre osams. Det fanns något speciellt där liksom. När Alcazarerna hade sin avslutningskonsert i Kungsträdgården 2011 så stod jag och B längst fram vid första låten. Sedan började vi båda gråta stora krokodiltårar som höll sig igenom hela konserten. För oss var det slutet på en era. Alcazar var så himla mycket mer än musik för oss. Det var en trygghet. Lina, Tess och Andreas är tre av de absolut finaste människor jag någonsin stött på och jag vet att de såg något speciellt i mig och Bonnie. Alla sa det till oss och vi visste det väl någonstans långt in men det var nog inte förrän de sa det till oss efter avslutningskonserten som vi förstod det. 

Efter avslutningskonserten 2011 så har jag stött på Andreas och Tess några gånger med Lina har jag inte träffat efter det. Jag och Bonnie umgås inte heller längre. Men, jag skulle aldrig vilja dela de åren vi fick tillsammans med någon annan. Jag är så tacksam, så glad och så himla stolt över de åren för de var bannemig de roligaste jag varit med om. Vi tog oss igenom mycket under de åren och vi kommer föralltid dela på minnena. 

Om ungefär tjugo minuter ska Lina, Tess och Andreas kliva ut från sin discokula och framföra sitt bidrag uppe i Övik och till skillnad från när de gjorde det med Headlines och Stay the Night så kommer varken jag eller Bonnie att finnas i arenan. Jag hoppas att det sitter två sextonåriga tjejer framför tv'n ikväll och blir förälskade i den här fantastiska lilla poporkestern för de förtjänar att ha några efterhängsna tjejer efter sig. Som gör röstningskampanjer och som röstar för mer pengar än de har. 
Jag kommer sitta framför teven, antagligen fälla en tår eller två för att de är bra och för att jag tycker om dem så himla mycket och så kommer jag att rösta. För hur det än är så kommer jag alltid vara med dem på ett eller annat sätt. Världens bästa alcazarer. ♥︎